Stövare i Sverige: jakt, val av valp och livet som sällskapshund

Vad en stövare är och gör

En stövare jagar med näsan och rösten. Släppt i skogen letar den själv reda på nattens eller morgonens spår efter hare eller räv, stöter upp djuret och håller sedan kontakten med det genom att ge skall. Jägaren följer inte med hunden. Han eller hon ställer sig där viltet troligen kommer förbi, och skallet berättar hela tiden var drevet är och åt vilket håll det rör sig.

Ordet drivande säger mycket. En stövare ska inte fånga eller hetsa viltet utan hålla det i rörelse i lugn takt, så att haren eller räven går i bukter inom jaktmarken. Svenska Stövarklubbens drevprovsregler beskriver idealet som en spårnoga hund som inte genskjuter, alltså inte skär genvägar för att komma ikapp. Följer hunden spåret troget blir det ett drev som går att jaga på.

Arbetets olika delar

• Sök: hunden letar upp ett spår, ofta långt från föraren.
• Upptag: djuret stöts upp och drevet börjar.
• Drev: hunden följer spåret med skall, ibland i flera timmar.
• Tappt: hunden förlorar spåret och måste reda ut det igen.

Slagarbetet, när hunden reder ut nattens spår fram till platsen där haren ligger, är för många jägare det roligaste att följa. Det hörs inte alltid. Men det är där det avgörs om förmiddagen blir ett drev eller bara en lång promenad i blöt skog.

Så går jakt med stövare till

Stövarjakt i Sverige bedrivs i den nordiska formen, med en hund i taget. Där skiljer den sig från brittisk packjakt, och FCI-standarderna för hamilton-, schiller- och smålandsstövaren skriver uttryckligen att de inte är packhundar. Jaktlaget kan vara en ensam jägare eller några vänner som turas om att släppa sina hundar under dagen.

Ofta börjar morgonen med att hunden släpps där det finns färska spår. När drevet väl går lyssnar jägarna in riktningen och tar sig till pass vid stigar, gläntor, kalhyggen eller skogsvägar där haren brukar korsa. Haren går gärna i bukter och vänder ofta tillbaka mot trakten där den stöttes. Räven drar längre och rakare, och ett rävdrev kan flytta sig flera kilometer innan det vänder.

Skallet som karta

Skallet är hundens arbetsredskap och samtidigt jägarens karta. En stövare ska ge skall när den har spår, och den som lyssnat länge hör skillnad på ivrigt drevskall, tvekande ljud vid en tappt och tystnaden när hunden letar. På drevprov bedömer domarna bland annat skallets hörbarhet och klang. Hur proven går till står på sidan om jaktprov och drevprov.

Många stövare bär i dag GPS-halsband. Det blir enklare att hitta hunden efter ett drev som slutat långt bort och att se om den närmar sig en trafikerad väg. Örat behövs ändå. Det är fortfarande skallet som talar om var du ska stå när haren kommer tillbaka.

Lag och etik kring drivande hund

Lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter säger att hundar mellan 1 mars och 20 augusti ska hållas under sådan tillsyn att de inte springer lösa i marker där det finns vilt. Resten av året ska de hindras från att driva eller förfölja vilt när de inte används vid jakt. För de flesta hundägare betyder det koppel i skogen under vår och sommar.

Jakttiderna för hare och räv står i jaktförordningens bilagor och skiljer sig mellan arter och landsdelar. För att jaga behöver du jakträtt på marken, egen eller upplåten av markägaren, och du ska ha betalat det statliga jaktkortet. Ska du bära vapen krävs jägarexamen och vapenlicens. Hunden ska dessutom vara id-märkt och registrerad i Jordbruks­verkets hundregister.

Mycket av etiken handlar om vilket vilt hunden driver. Svenska stövare hålls rådjursrena, de ska alltså inte driva rådjur. Enligt Svenska Stövarklubbens drevprovsregler är hare och räv de enda godkända drevdjuren, och en hund som driver älg, hjort, rådjur eller vildsvin kan bli utesluten från provet. Hur mycket som tolereras beror på hundens ålder, se drevprov. En ung hund får därför lära sig skilja på spåren från början.

Temperament och behov

Rasstandarderna beskriver stövarna som vänliga och stabila. Hamiltonstövaren ska vara vänlig och jämn till lynnet och smålandsstövaren lugn, vänlig och trofast. Om dunkern skriver standarden att den är särskilt social och tillitsfull. Så brukar raserna också uppfattas i vardagen: mjuka hundar som tycker om folk och sällan är aggressiva mot främlingar.

Samtidigt är de avlade för att arbeta på egen hand, långt från föraren och i timmar. En stövare med färskt spår i näsan bryr sig inte mycket om inkallning, och det är inget uppfostringsfel utan själva poängen med rasen. Motionsbehovet är stort. En runda i kvarteret räcker inte för en vuxen hund, som behöver långa turer i skog och gärna något att använda näsan till.

• Stark jaktlust och självständighet
• Stort motionsbehov, gärna i skog och mark
• Mjukt och socialt sinne mot människor
• En kraftig röst som grannar kan reagera på

Välja valp: uppfödare, hälsa och linjer

En stövarvalp köper du i regel direkt av en uppfödare, och första steget är att bestämma vad hunden ska användas till. Ska du jaga hare, räv eller båda? Har du mark där hunden kan släppas? Svaren styr både rasval och uppfödare. Stövaraveln i Sverige har jakten som huvudmål, och en valp efter jaktmeriterade föräldrar behöver få jaga för att må bra.

Fråga efter föräldrarnas drevprovsresultat och hur de fungerar på jakt. Resultaten går att se i SKK:s register, och på sidan sök hund visas hur du slår upp en hund med registreringsnummer. Titta också i hundens stamtavla. Inavelsgraden, och hur ofta samma namn återkommer bakåt, säger en del om kullens genetiska bredd.

Frågor att ställa till uppfödaren

1. Är valparna registrerade i SKK och id-märkta?
2. Vilka drevprovsresultat har föräldrarna, och på vilket vilt?
3. Är föräldrarna rådjursrena?
4. Hur fungerar tiken hemma, i bil och med andra hundar?
5. Vilka hälsouppgifter finns om föräldrarna och tidigare kullar?

Huvudregeln i Jordbruks­verkets föreskrifter är att valparna stannar hos tiken tills de är åtta veckor gamla. Många uppfödare säljer helst till jägare, men ibland finns det en valp i kullen som passar bättre för ett lugnare liv. Berätta ärligt om dina planer, så blir det lättare för uppfödaren att matcha rätt valp med rätt hem.

Stövare som sällskapshund

Går det att ha en stövare som sällskapshund? Ja, men det kräver mer än många räknar med. Inomhus är hunden ofta lugn, vänlig och lätt att leva med. Problemen dyker upp utomhus. En hund som aldrig får jaga har kvar hela sin drivlust och letar efter andra sätt att använda den.

Inkallningen är den stora frågan. Många stövarägare släpper aldrig hunden utanför inhägnat område, eftersom ett färskt harspår kan ta den flera kilometer bort på några minuter. Lagen kräver dessutom att hunden hindras från att driva vilt även när den inte används vid jakt. Räkna med lina, långa koppelpromenader och gärna en hundrastgård där den får springa av sig.

Hunden kan få ett meningsfullt jobb även utan jakt. Spårträning, viltspår och nosework passar näsan bra. SKK beskriver i dag drevern som en uppskattad familjehund för en aktiv ägare, men inte som enbart sällskapshund, och dunkerns rasstandard kallar rasen en utmärkt kombination av jakthund och sällskapshund. En äldre hund som jagat färdigt blir ofta ett fint sällskap.

Klubbarna kring stövaren

Svenska Stövarklubben är specialklubb för 25 stövarraser och har 19 lokalklubbar runt om i landet. Det är lokalklubbarna som ordnar drevprov, utställningar, tävlingar och utbildningar. Klubben ger ut tidningen Stövaren fyra gånger om året, har en egen rävsektion och arrangerar bland annat SM-tävlingar.

De större raserna har egna rasklubbar, till exempel Svenska Hamilton­stövare­föreningen, Svenska Schiller­stövare­föreningen, Svenska Smålands­stövare­föreningen och Svenska Finsk­stövar­föreningen. Drevern och beaglen hör inte till Svenska Stövarklubben utan har egna rasklubbar. Registreringen sköts av Svenska Kennelklubben, och uppgifter om enskilda hundar finns i SKK Hunddata.