Stövarraser i Norden: hamiltonstövare, smålandsstövare och fler

Hamiltonstövare: trefärgad och välkänd

En hamiltonstövare känns igen på långt håll. Den svarta manteln ligger som ett täcke över rygg och nacke, huvud, sidor och ben är tanfärgade, och vitt syns ofta som bläs och på bröst, tassar och svanstipp. Rasen anses gå tillbaka på paret Pang och Stella, som greve Adolf Patrik Hamilton visade på Sveriges första hundutställning 1886. Fram till 1921 hette den helt enkelt svensk stövare.

Bakgrunden är en blandning av sydtyska och schweiziska stövare med foxhound och harrier. Enligt standarden används hamiltonstövare till jakt på hare och räv, inte i pack och aldrig på hjortvilt. Temperamentet ska vara vänligt och jämnt. En aggressiv, överdrivet skygg eller mycket reserverad hund dis­kvali­fi­ceras.

Storlek och färg i standarden

Hanar mäter 53 till 61 cm i mankhöjd med 57 cm som ideal, tikar 49 till 57 cm med idealet 53 cm. Det tanfärgade kan gå från en gyllene ton till djupt rostrött, och gränsen mellan svart och tan ska vara tydlig. Tvåfärgade hundar, till exempel gul och vit, svart och vit eller svart och tan, dis­kvali­fi­ceras enligt standarden. Det gör även blå ögon.

Standardens historik säger en del om svensk stövarjakt i stort. Stövare har funnits i landet sedan 1500-talet, men fram till 1789 var jakten med dem förbehållen kungligheter och adel. När förbudet för bönderna att jaga hävdes i slutet av 1700-talet spreds stövarna över landet, och på utställningen 1886 visades omkring 189 drivande hundar. Hamilton var själv med och grundade Svenska Kennelklubben, och rasnamnet från 1921 var en hyllning till honom.

Mankhöjd

Hanar 53-61 cm (idealt 57), tikar 49-57 cm (idealt 53)

Färg

Trefärgad: svart mantel, tan på huvud, ben och sidor, vita tecken

Användning

Drivande hund för hare och räv, aldrig i pack och aldrig på hjortvilt

Schillerstövare: tan med svart mantel

Schillerstövaren har samma mått som hamiltonstövaren och visades på samma utställning, men färgen är en annan: tan med en skarpt avgränsad svart mantel och högst små vita tecken på bröst och tår. År 1886 visade bonden Per Schiller syskonen Tamburini och Ralla 1. De härstammade från kända hundar på gården Kaflås, som troligen hade sydtyskt ursprung.

Rasen byggdes vidare på schweiziska stövare och ett betydande inslag av brittiska hundar, främst harrier. Typen blev snabbt enhetlig, med den kontinentala formen som det dominerande draget, och Svenska Kennelklubben erkände schillerstövaren som egen ras 1907. Temperamentet beskrivs i standarden som livligt och uppmärk­samt.

Användningen är densamma som för hamiltonstövaren: hare och räv, aldrig i pack eller par och aldrig på hjortvilt. Måtten är identiska, 53 till 61 cm för hanar och 49 till 57 cm för tikar, så i skogen skiljer du raserna åt på pälsen. Hos en vuxen hund godtas inga svarta hårstrån i det tanfärgade, men svarta tecken på kinderna är tillåtna.

Mankhöjd

Hanar 53-61 cm (idealt 57), tikar 49-57 cm (idealt 53)

Färg

Tan med tydligt avgränsad svart mantel, små vita tecken på bröst och tår tillåts

Användning

Drivande hund för hare och räv, aldrig i pack, par eller på hjortvilt

Smålandsstövare: den kompakta stövaren från Småland

Smålandsstövaren är den minsta av de medelstora svenska stövarna och den enda av raserna här som kan födas med naturligt kort svans. I 1800-talets Småland fanns en stor variation av drivande hundar. En del hade förfäder bland tyska, polska och baltiska stövare som följt med soldater hem från krigen 1611-1718, och de blandades med lokala gårdshundar av spetstyp och engelska stövare.

Färg, storlek och svanslängd varierade länge. I början av 1900-talet lades mycket arbete på att återskapa den gamla smålandsstövaren, framför allt den kortsvansade varianten, men redan den första standarden från 1921 tillät både naturligt kort och lång svans. Så är det fortfarande. Halvlång svans och så kallad björnsvans godtas också.

Färg och användning

Pälsen är svart eller leverbrun med tanfärgade tecken i nyanser från bärnsten till varmt rödbrunt, ovanför ögonen, på nospartiet, bröstet och benen. Hanar mäter 46 till 54 cm, tikar 42 till 50 cm. Standarden beskriver en härdig och mångsidig hund med bra skall och ett lugnt, vänligt och trofast lynne. Den jagar främst räv och hare och har traditionellt också använts på annat småvilt, men aldrig på hjortvilt.

Mankhöjd

Hanar 46-54 cm (idealt 50), tikar 42-50 cm (idealt 46)

Färg

Svart eller leverbrun med tanfärgade tecken, små vita tecken på bröst och tår tillåts

Användning

Drivande hund för räv och hare, traditionellt även annat småvilt, aldrig hjortvilt

Drever: kortbent specialist på rådjur

Drevern skiljer sig från de övriga raserna på sidan. Den är kortbent, står i FCI:s sektion 1.3 för små drivande hundar och används framför allt på rådjur. Rasen kommer från den tyska westfaliska taxbracken, som kom till Sverige 1910. De första hundarna registrerades 1913, men först från omkring 1930 fick de rykte som utmärkta rådjurs­hundar.

Rådjuren blev fler och spred sig norrut, och jägarna fick upp ögonen för en lågbent hund som driver långsamt. Den svenska varianten var omkring 2 cm högre i mankhöjd än den tyska, och 1947 fick den namnet drever. Rasen erkändes som svensk 1953. Rasklubben fanns redan 1944, då under namnet Svenska Dachs­bracken­klubben, enligt SKK.

Standarden kallar drevern förstahandsvalet för jakt på rådjur och hjort men också en pålitlig hund på hare och räv. Alla färger med vita tecken är tillåtna, gärna som bläs, hel halskrage och på ben, tassar och svanstipp. Övervägande vitt, merle och leverbrunt godtas inte. Drevern hör inte till Svenska Stövarklubben utan har en egen rasklubb.

Skallet och rävjakten

SKK lyfter fram dreverns täta, långt bärande skall, som hjälper jägaren att följa drevet i skogen. Eftersom hunden driver långsamt passar den bra på mindre jaktmarker. Före 1980-talet jagades också räv med drever, men den jakten minskade när rävskabben slog ut en stor del av rävstammen. Standarden betonar att rasen hålls som jakthund, medan SKK i dag också kallar den en lugn familjehund.

Mankhöjd

Hanar 32-38 cm (idealt 35), tikar 30-36 cm (idealt 33)

Färg

Alla färger med vita tecken, men inte övervägande vitt, merle eller leverbrunt

Användning

Drivande hund främst för rådjur och hjort, även hare och räv

Dunker: först av tre norska stövare

Bland de norska stövare som jagas med i Norden sticker dunkern ut genom färgen. Rasen är uppkallad efter den norske kaptenen Wilhelm Conrad Dunker, som korsade flera stövarraser under första halvan av 1800-talet. Kännetecknet har alltid varit den blå­marmorerade pälsen, merle, och enligt FCI-standarden är glasögon, alltså ljusblå ögon, tillåtna hos blå­marmorerade hundar. Standarden godtar också andra färger.

Populationen har länge varit liten. På 1980-talet var rasen mycket enhetlig och jagade bra, men inaveln hade gjort de flesta hundar för nära släkt. Efter ansökningar i flera omgångar fick dunkern till slut korsas med andra raser. Det gav bättre genetisk variation och hälsa utan att de typiska egenskaperna gick förlorade. Standarden beskriver en social, tillitsfull och lättlärd hund som fungerar både på jakt och i familjen.

Hanar mäter 50 till 58 cm och tikar 47 till 54 cm. Hälften vitt eller mer är inte önskvärt, men vita tecken på skuldror, buk och ben räknas som korrekt teckning. Under andra världskriget minskade antalet hundar. Intresset växte igen efter kriget och höll i sig fram till 1970-talet, då populariteten sjönk på nytt. I Sverige hör dunkern till Svenska Stövarklubben och kan gå drevprov där.

Mankhöjd

Hanar 50-58 cm (idealt 52-54), tikar 47-54 cm (idealt 49-51)

Färg

Blå­marmorerad (merle) med blek tan eller urblekt svart med tan, med vita tecken

Användning

Drivande hund, i första hand på hare

Haldenstövare: vit med svarta fläckar

Haldenstövaren har fått sitt namn efter trakten kring Halden i sydöstra Norge, nära svenska gränsen. Hundarna i området var ganska enhetliga redan från 1850-talet och visades första gången 1903, men rasen erkändes först 1952. Enligt Store norske leksikon bygger den främst på engelska rävhundar.

Bland norska stövare är den lätt att känna igen: vit grund med svarta fläckar och tanfärgade skuggningar på huvud och ben, ibland också mellan det vita och det svarta. Det svarta får inte dominera. Standarden beskriver en rektangulär, stolt och stark hund som inte ska vara tung.

Haldenstövaren är något högre än dunkern och hygenhunden, med hanar på 52 till 60 cm och tikar på 50 till 58 cm. Svansen är ganska kraftig, når ungefär till hasen och bärs lågt. I Sverige hör rasen till Svenska Stövarklubben, och i Norge har den en egen rasklubb.

Mankhöjd

Hanar 52-60 cm (idealt 56), tikar 50-58 cm (idealt 54)

Färg

Vit med svarta fläckar och tanfärgade skuggningar på huvud och ben

Användning

Drivande hund, i första hand på hare

Hygenhund: rödgul harhund från Ringerike

Hygenhunden har namn efter F. Hygen, som på 1830-talet började föda upp en rödgul typ av drivande hund som främst fanns på Ringerike. Rasen erkändes 1902. År 1925 slogs den ihop med dunkern under namnet norsk harehund, men sammanslagningen blev aldrig populär, och 1934 delades raserna igen.

Standarden beskriver en medelstor, solid och kompakt hund med lugnt och allvarligt uttryck. Tre färgvarianter är tillåtna. Den första är rödbrun eller gulröd, ofta med svart skuggning. Den andra är svart och tan, oftast med vitt. Den tredje är vit med rödbruna eller gulröda fläckar och stänk, eller med svarta och tanfärgade tecken. Färgerna ska vara tydligt avgränsade från varandra.

Hanar mäter 50 till 58 cm med 54 cm som ideal, tikar 47 till 55 cm med idealet 51 cm. I Sverige hör hygenhunden till Svenska Stövarklubbens raser och kan därmed gå klubbens drevprov. Svansen är tjock vid roten, smalnar av mot spetsen och bärs rak eller i en lätt uppåtböjd båge.

Mankhöjd

Hanar 50-58 cm (idealt 54), tikar 47-55 cm (idealt 51)

Färg

Rödbrun eller gulröd, svart och tan med vitt, eller vit med rödbruna, gulröda eller svart och tan fläckar

Användning

Drivande hund, i första hand på hare

Finsk stövare: trefärgad och uthållig

Finsk stövare är trefärgad som hamiltonstövaren och ungefär lika stor eller något större, med hanar på 55 till 61 cm och tikar på 52 till 58 cm. I början av 1800-talet fanns det i Finland både lantliga hundar och hundar som liknade de europeiska stövarraserna. Arbetet med en egen finsk ras kom i gång efter att den finska kennelklubben bildats 1889.

Den första standarden skrevs 1932. Regionala avelsföreningar i olika delar av Finland betydde mycket för rasen, och korsningar i början av 1900-talet bidrog till stammen. Standarden beskriver en hund som jagar hare och räv på spår, arbetar självständigt även i svåra förhållanden och driver med ljudligt, klangfullt skall.

Temperamentet ska vara lugnt, energiskt och vänligt, aldrig aggressivt. Manteln är svart, det tanfärgade kraftigt, och de vita tecknen sitter oftast på huvud, hals, bröst, nedre delen av benen och svanstippen. I Sverige har rasen en egen förening, Svenska Finsk­stövar­föreningen, och även i Norge finns en rasförening för finsk stövare.

Mankhöjd

Hanar 55-61 cm (idealt 57-59), tikar 52-58 cm (idealt 54-56)

Färg

Trefärgad: svart mantel, kraftigt tan, vita tecken på huvud, hals, bröst, ben och svanstipp

Användning

Drivande hund för hare och räv, även i svår terräng